Så heter en blogg som jag mer än gärna besöker några gånger i veckan! Den innehåller allt som jag tycker om hos en blogg, vintage, bilder på mat, bilder på hennes väldigt fina hem och andra småsaker som är fina och inspirerande. Läs den ni med. http://tantmarit.blogg.se/

Det jag tror andra säger om mig stämmer nästan aldrig i verkligheten. Bara i min egen verklighet, där är allt hundra procent sant och lika verkligt som vad som helst annat. Det jag tror att jag kan göra stämmer aldrig med vad jag verkligen kan göra. Jag förvånar nämligen alltid mig själv. Jag kan så mycket mer än vad jag tror och så mycket som jag trott vart omöjligt satt bara i min lilla dumma hjärna. De där spärrarna, de höga hindren och labyrinterna i mitt huvud var det visst jag som hade byggt upp själv. Och då måste jag ju veta vägen ut bara jag tänker till lite extra. Så är det faktiskt har det visat sig, jag hittar ut. Jag kan hoppa över hindren, krypa under och gå runt. Jag vet vägen. Äntligen.

Det var inte så svårt när jag väl försökte. Det är oändligt många småsaker jag har hindrat mig själv från att göra. Världens längsta hinderbana har varit min vardag. Varje gång jag har kladd ritat har jag bara ritat halva ansikten. Jag har alltid tänkt så att för andra ögat kan ju aldrig bli exakt lika som det första ögat jag ritade och då är det ju ingen idé att fortsätta rita. Tills jag en dag tänkte att nej nu måste jag börja rita klart det jag börjar med, ju mer jag över ju bättre blir jag. Då släppte spärren lite och dörren stod på glänt men den var fortfarande inte helt öppen för jag var fortfarande så otroligt missnöjd med allt jag ritade. Nyligen insåg jag, efter att ha inspekterat miljontals främlingars ansikten, att det finns ju knappt några ögon som är identiska ens i verkligheten. Verkligheten är lika sned och krokig som mina teckningar. Äntligen kan jag rita ett helt ansikte. Min bild är helt igen och jag har rensat bort ett av alla hinder i min hjärna. Jag är ett steg närmare bossen. Jag återkommer när jag avancerat ytterligare en level.

Okej, håll i hatten, den är här; mirakelmascaran som jag skulle vilja kalla den. Jag har faktiskt aldrig stött på något så bra. Okej, jag har inte provat allt, verkligen inte, men jag har provat många maskaror. Och ingen har varit så bra som denna!  Den smular inte det minsta och fransarna känns liksom mjuka och riktiga fast det är klet på, kanske därför det heter just lasch architect 4D.

Så här ser den ut, och den kostar som en vanlig maskara, vilket för mig betyder ca 150 kr.

Så här ser jag ut innan jag sminkat mig klockan 07.00 en vanlig tisdag.

Ursäkta min smått galna min som förstärks av att endast ett öga är sminkat men det var ju också det jag ville poängtera, vilken stor skillnad det är.

Sminkad och klar! Så om ni letar etfer en bra mascara ska ni verkligen köpa denna, lorial lasch architect 4D heter den.

I fredags var jag på rymdfest! Jag var första pandan i rymden, såklart. Min kostym blev det dessvärre ingen vidare bra bild på. Det blir lätt så när man själv står bakom kameran hela tiden.

Nellie fyllde år och var en space kitten!

Victor gick verkligen all in, han hade nämligen klippt och spray färgat håret kvällen till ära!

Han hade till och med med sig sitt husdjur, gudfisken Baltazar, eller var det så han hette? Fint var det i alla fall!

Princess Leia!

Darth vader var ockå där såklart.

Vi körde beer-pong men jag var verkligen helt superdålig utan Marie. Inte bra.

En väldigt suddig bild på mig, här ser man min pandamask i alla fall! Jag hade en slilver kjol gjord av folie på mig också.

Fia var stjärnhimel! Det var en väldigt fin kväll, jag önskar det kunde hållas lite fler maskeradfester i mitt liv. Så kul!

I lördags hade vi strömavbrott hemma. Det var väldigt mysigt med massor av värmeljus men det var mest problem eftersom maten vi lagade var halvklar när strömmen gick och så kunde jag inte titta in här och blogga. Men, igår under dagen var det äntligen en fin höstdag, första dagen i september som det inte regnade tror jag minsann. Jag och Carl tog en tur ner på stan och gick runt lite i höstsolen.

Annars, vad har hänt med bloglovin? Eller är det bara jag som inte kan komma in där längre?

Åh jag blev så glad när jag såg att fina Annika Bäckström hade länkat hit! Visserligen är jag verkligen inte nöjd med bilden jag ritade av henne längre. Jag får allt ta och öva, öva och öva lite mer tills det blir bra!

Jag har inte haft med mig kameran mycket alls nu när jag reser till Stockholm så mycket fram och tillbaka. Det blir inte så mycket roliga bilder från ett tågs insida. Men ikväll ska jag på fest med rymdtema och då ska kameran såklart med! Vad jag ska klä ut mig till får ni se imorgon, men såhär har jag sett ut fram tills min kostym åkte på:

I lördags var jag bjuden hem till min vän Fia som hade födelsedagskalas! Det bjöds på bål och super god tårta, roliga lekar, trevligt sällskap och hela stället var fint dekorerat från golv till tak med mängder av serpentiner och ballonger!

Vi lekte alla klassiska kalaslekar, dansstop, hela havet stormar, limbo och så körde vi beer-pong. Det sista är kanske inte en barnkalas lek men det är helt klart min bästa lek. Ni skulle ha sett hur bra jag och Marie var, det var faktiskt helt sjukt. Vi dansade så mycket seger dans att jag faktiskt fortfarande har träningsvärk i mina klena armar.

Det har hänt. Igår kom samtalet jag väntat på i vad som känts som en evighet.  I månader har jag väntat, kollat min telefon, kollat min mail, väntat på svar, mailat, bestämt träff.  Nu är tiden inne. Äntligen. Fast fortfarande så vågar jag inte tro, hoppas och känna glädje. Samtalet som jag fick igår handlade om en lägenhet. Min och Carls framtida lägenhet. Där vi ska sova bredvid varandra varje natt, laga fantastiskt god mat och bråka om vem som ska diska. Jag har så svårt att tro att det är sant, att vår dröm snart är vår verklighet. Går drömmar ens i uppfyllelse?

Jag vill släppa taget om min känslokalla nonchalans, jag har inte ens känt lite, inte ens en gnutta, glädje för jag vågar inte. Istället är jag tom och rädd i väntan på dagen. Dagen då jag får nyckeln till hemmet som jag kan kalla mitt. Jag vill vara glad och tänka på alla fantastiska möjligheter som den här flytten för med sig. En ny stad, ett nytt hem tillsammans med min bästa person i hela världen. Men det går inte, jag är trött och rädd för att bli lurad. Han vi hyr lägenheten kommer ta depositionen och dra till kina. Lura mig och Carl på allt vi har. Ringa dagen innan vi flyttar och säga att han har ångrat sig. Det är några av alla hundra tankar som snurrar i mitt huvud. Det känns som om jag kommer bli lurad för att det här är för bra för att vara sant. Jag blir rädd när så många bra saker händer mig. Jag har svårt att ta det till mig. Min lyckokvot är så full att det rinner över. Jag bävar för katastrofen som väntar runt hörnet. Allt kan inte glimma i guld för alltid, någon gång måste solen gå ner.

Jag ska göra mitt bästa för att våga känna glädje för att någon gång kommer vi faktiskt få en lägenhet även om det kanske går åt skogen nu. Så idag ska jag glädjas och köpa badhanddukar och andra mer roliga prylar som behövs när ett eget hem väntar runt hörnet!

Det känns som om jag är med i en kostymfilm när jag håller den här fina lilla glasprylen i min hand. Jag tycker verkligen om kostymfilmer, kläderna, miljöerna, språket, allt! Så när jag hittade denna lilla flaska blev jag mycket glad och betalade lite onödigt mycket för den. Men när jag hittar något som jag velat ha så lång tid då kan jag inte bara låta det stå kvar.

Har ni någon liten sak som ni alltid velat ha och som ni liksom undermedvetet alltid går och letar efter?

Det har vart helt förfärligt dåligt med uppdatering här. Det är himla svårt att orka blogga, vara i skolan och hitta på inspirerande saker att skriva om här när jag är lite småsjuk. Det är verkligen ingen framgångshistoria. Min nya fina kamera har därför använts sorgligt lite. Men i söndags så släpade jag med mig den när jag begav mig mot Nellie för att klippa mig.

Jag hade höstskor för första gången i år. Jag försöker dock låta bli så länge det bara går och jag ska nog vänta till slutet på oktober minst innan jag använder dem igen.

Så här såg jag ut innan Nellie utövade sin frisörmagi.

Efter! Lite kortare och mycket bättre! Jag är väldigt sugen på att färga håret men jag kan inte bestämma mig för vilken färg, vad tycker ni?

Jag har just nu stora svårigheter med att andas. Jag tror inte jag kommer kunna gå på bio idag som planerat. Det skulle vara mycket elakt mot alla andra bio-gäster. De kommer nämligen inte höra ett skvatt för mina andetag är så extremt tunga och min hosta är obscen. Jag låter som en gammal rökare som har lungcancer kombinerat med kol. Det är hemskt. Kol och cancer är hemskt. Rökare som har orsakat cancer åt sig själva är hemska. Tänk alla människor i deras närhet som vill och önskar att ha dem i livet. Men de vill bara ha de där cigaretterna, en cigg framför allt. Det går inte att säga ”jag ska bara röka när jag är ung”, ”jag slutar när jag är 25”. Det fungerar säkert för någon. Men att röka och att säga så är bara så hemskt sorgligt. Jag blir arg varje gång jag hör någon säga så. I stundens hetta känner jag hur jag bara vill slå till personen hårt på käften och skrika rakt ut, idiot.  Men jag blir arg för att jag egentligen är ledsen, jag blir hemskt ledsen över rökning faktiskt. För ofta är det en fin vän som säger just så, och jag vet att för varje litet andetag rök min fina vän andas in så dör hon lite mer. Hon vill kanske inte tro det själv för det där andetaget rök är så befriande just i den sekunden. Men jag vet att hon dör, lite mer för vare andetag, och det gör mig så himla ledsen.