Jag har just nu stora svårigheter med att andas. Jag tror inte jag kommer kunna gå på bio idag som planerat. Det skulle vara mycket elakt mot alla andra bio-gäster. De kommer nämligen inte höra ett skvatt för mina andetag är så extremt tunga och min hosta är obscen. Jag låter som en gammal rökare som har lungcancer kombinerat med kol. Det är hemskt. Kol och cancer är hemskt. Rökare som har orsakat cancer åt sig själva är hemska. Tänk alla människor i deras närhet som vill och önskar att ha dem i livet. Men de vill bara ha de där cigaretterna, en cigg framför allt. Det går inte att säga ”jag ska bara röka när jag är ung”, ”jag slutar när jag är 25”. Det fungerar säkert för någon. Men att röka och att säga så är bara så hemskt sorgligt. Jag blir arg varje gång jag hör någon säga så. I stundens hetta känner jag hur jag bara vill slå till personen hårt på käften och skrika rakt ut, idiot.  Men jag blir arg för att jag egentligen är ledsen, jag blir hemskt ledsen över rökning faktiskt. För ofta är det en fin vän som säger just så, och jag vet att för varje litet andetag rök min fina vän andas in så dör hon lite mer. Hon vill kanske inte tro det själv för det där andetaget rök är så befriande just i den sekunden. Men jag vet att hon dör, lite mer för vare andetag, och det gör mig så himla ledsen.