Det jag tror andra säger om mig stämmer nästan aldrig i verkligheten. Bara i min egen verklighet, där är allt hundra procent sant och lika verkligt som vad som helst annat. Det jag tror att jag kan göra stämmer aldrig med vad jag verkligen kan göra. Jag förvånar nämligen alltid mig själv. Jag kan så mycket mer än vad jag tror och så mycket som jag trott vart omöjligt satt bara i min lilla dumma hjärna. De där spärrarna, de höga hindren och labyrinterna i mitt huvud var det visst jag som hade byggt upp själv. Och då måste jag ju veta vägen ut bara jag tänker till lite extra. Så är det faktiskt har det visat sig, jag hittar ut. Jag kan hoppa över hindren, krypa under och gå runt. Jag vet vägen. Äntligen.

Det var inte så svårt när jag väl försökte. Det är oändligt många småsaker jag har hindrat mig själv från att göra. Världens längsta hinderbana har varit min vardag. Varje gång jag har kladd ritat har jag bara ritat halva ansikten. Jag har alltid tänkt så att för andra ögat kan ju aldrig bli exakt lika som det första ögat jag ritade och då är det ju ingen idé att fortsätta rita. Tills jag en dag tänkte att nej nu måste jag börja rita klart det jag börjar med, ju mer jag över ju bättre blir jag. Då släppte spärren lite och dörren stod på glänt men den var fortfarande inte helt öppen för jag var fortfarande så otroligt missnöjd med allt jag ritade. Nyligen insåg jag, efter att ha inspekterat miljontals främlingars ansikten, att det finns ju knappt några ögon som är identiska ens i verkligheten. Verkligheten är lika sned och krokig som mina teckningar. Äntligen kan jag rita ett helt ansikte. Min bild är helt igen och jag har rensat bort ett av alla hinder i min hjärna. Jag är ett steg närmare bossen. Jag återkommer när jag avancerat ytterligare en level.