Idag har jag agerat assistent och fotograf inför min fina systers bal! Jag har dator och allt annat viktigt kvar i Sthlm så det får bli ett litet premiär inlägg från mobilen istället! Nu ska jag njuta av att få maten serverad och allt sånt fint som ingår när man är hemma för en liten stund.

I lördags när jag vaknade upp såg mitt hår ut så här helt av sig självt. Jag önskar det var så varje dag! Jag hade lockigt hår en gång i tiden men det har sorgligt nog försvunnit. Jag tycker det är väldigt tråkigt och väldigt orättvis att min pappa ska ha ensamrätt om lockarna, ett tag där trodde jag att jag hade ärvt dem, men icke.

Det jag tror andra säger om mig stämmer nästan aldrig i verkligheten. Bara i min egen verklighet, där är allt hundra procent sant och lika verkligt som vad som helst annat. Det jag tror att jag kan göra stämmer aldrig med vad jag verkligen kan göra. Jag förvånar nämligen alltid mig själv. Jag kan så mycket mer än vad jag tror och så mycket som jag trott vart omöjligt satt bara i min lilla dumma hjärna. De där spärrarna, de höga hindren och labyrinterna i mitt huvud var det visst jag som hade byggt upp själv. Och då måste jag ju veta vägen ut bara jag tänker till lite extra. Så är det faktiskt har det visat sig, jag hittar ut. Jag kan hoppa över hindren, krypa under och gå runt. Jag vet vägen. Äntligen.

Det var inte så svårt när jag väl försökte. Det är oändligt många småsaker jag har hindrat mig själv från att göra. Världens längsta hinderbana har varit min vardag. Varje gång jag har kladd ritat har jag bara ritat halva ansikten. Jag har alltid tänkt så att för andra ögat kan ju aldrig bli exakt lika som det första ögat jag ritade och då är det ju ingen idé att fortsätta rita. Tills jag en dag tänkte att nej nu måste jag börja rita klart det jag börjar med, ju mer jag över ju bättre blir jag. Då släppte spärren lite och dörren stod på glänt men den var fortfarande inte helt öppen för jag var fortfarande så otroligt missnöjd med allt jag ritade. Nyligen insåg jag, efter att ha inspekterat miljontals främlingars ansikten, att det finns ju knappt några ögon som är identiska ens i verkligheten. Verkligheten är lika sned och krokig som mina teckningar. Äntligen kan jag rita ett helt ansikte. Min bild är helt igen och jag har rensat bort ett av alla hinder i min hjärna. Jag är ett steg närmare bossen. Jag återkommer när jag avancerat ytterligare en level.

I lördags hade vi strömavbrott hemma. Det var väldigt mysigt med massor av värmeljus men det var mest problem eftersom maten vi lagade var halvklar när strömmen gick och så kunde jag inte titta in här och blogga. Men, igår under dagen var det äntligen en fin höstdag, första dagen i september som det inte regnade tror jag minsann. Jag och Carl tog en tur ner på stan och gick runt lite i höstsolen.

Annars, vad har hänt med bloglovin? Eller är det bara jag som inte kan komma in där längre?

Det har hänt. Igår kom samtalet jag väntat på i vad som känts som en evighet.  I månader har jag väntat, kollat min telefon, kollat min mail, väntat på svar, mailat, bestämt träff.  Nu är tiden inne. Äntligen. Fast fortfarande så vågar jag inte tro, hoppas och känna glädje. Samtalet som jag fick igår handlade om en lägenhet. Min och Carls framtida lägenhet. Där vi ska sova bredvid varandra varje natt, laga fantastiskt god mat och bråka om vem som ska diska. Jag har så svårt att tro att det är sant, att vår dröm snart är vår verklighet. Går drömmar ens i uppfyllelse?

Jag vill släppa taget om min känslokalla nonchalans, jag har inte ens känt lite, inte ens en gnutta, glädje för jag vågar inte. Istället är jag tom och rädd i väntan på dagen. Dagen då jag får nyckeln till hemmet som jag kan kalla mitt. Jag vill vara glad och tänka på alla fantastiska möjligheter som den här flytten för med sig. En ny stad, ett nytt hem tillsammans med min bästa person i hela världen. Men det går inte, jag är trött och rädd för att bli lurad. Han vi hyr lägenheten kommer ta depositionen och dra till kina. Lura mig och Carl på allt vi har. Ringa dagen innan vi flyttar och säga att han har ångrat sig. Det är några av alla hundra tankar som snurrar i mitt huvud. Det känns som om jag kommer bli lurad för att det här är för bra för att vara sant. Jag blir rädd när så många bra saker händer mig. Jag har svårt att ta det till mig. Min lyckokvot är så full att det rinner över. Jag bävar för katastrofen som väntar runt hörnet. Allt kan inte glimma i guld för alltid, någon gång måste solen gå ner.

Jag ska göra mitt bästa för att våga känna glädje för att någon gång kommer vi faktiskt få en lägenhet även om det kanske går åt skogen nu. Så idag ska jag glädjas och köpa badhanddukar och andra mer roliga prylar som behövs när ett eget hem väntar runt hörnet!

Det har vart helt förfärligt dåligt med uppdatering här. Det är himla svårt att orka blogga, vara i skolan och hitta på inspirerande saker att skriva om här när jag är lite småsjuk. Det är verkligen ingen framgångshistoria. Min nya fina kamera har därför använts sorgligt lite. Men i söndags så släpade jag med mig den när jag begav mig mot Nellie för att klippa mig.

Jag hade höstskor för första gången i år. Jag försöker dock låta bli så länge det bara går och jag ska nog vänta till slutet på oktober minst innan jag använder dem igen.

Så här såg jag ut innan Nellie utövade sin frisörmagi.

Efter! Lite kortare och mycket bättre! Jag är väldigt sugen på att färga håret men jag kan inte bestämma mig för vilken färg, vad tycker ni?