Det har hänt. Igår kom samtalet jag väntat på i vad som känts som en evighet.  I månader har jag väntat, kollat min telefon, kollat min mail, väntat på svar, mailat, bestämt träff.  Nu är tiden inne. Äntligen. Fast fortfarande så vågar jag inte tro, hoppas och känna glädje. Samtalet som jag fick igår handlade om en lägenhet. Min och Carls framtida lägenhet. Där vi ska sova bredvid varandra varje natt, laga fantastiskt god mat och bråka om vem som ska diska. Jag har så svårt att tro att det är sant, att vår dröm snart är vår verklighet. Går drömmar ens i uppfyllelse?

Jag vill släppa taget om min känslokalla nonchalans, jag har inte ens känt lite, inte ens en gnutta, glädje för jag vågar inte. Istället är jag tom och rädd i väntan på dagen. Dagen då jag får nyckeln till hemmet som jag kan kalla mitt. Jag vill vara glad och tänka på alla fantastiska möjligheter som den här flytten för med sig. En ny stad, ett nytt hem tillsammans med min bästa person i hela världen. Men det går inte, jag är trött och rädd för att bli lurad. Han vi hyr lägenheten kommer ta depositionen och dra till kina. Lura mig och Carl på allt vi har. Ringa dagen innan vi flyttar och säga att han har ångrat sig. Det är några av alla hundra tankar som snurrar i mitt huvud. Det känns som om jag kommer bli lurad för att det här är för bra för att vara sant. Jag blir rädd när så många bra saker händer mig. Jag har svårt att ta det till mig. Min lyckokvot är så full att det rinner över. Jag bävar för katastrofen som väntar runt hörnet. Allt kan inte glimma i guld för alltid, någon gång måste solen gå ner.

Jag ska göra mitt bästa för att våga känna glädje för att någon gång kommer vi faktiskt få en lägenhet även om det kanske går åt skogen nu. Så idag ska jag glädjas och köpa badhanddukar och andra mer roliga prylar som behövs när ett eget hem väntar runt hörnet!