Jag har många fina vänner och att bara prata om en kändes helt förfärligt så här kommer tre historier om hur jag träffade tre av mina absoluta favoriter och lite om varför dem är så himla bra.

När vi var 16 år började vi gymnasiet och hamnade i olika klasser. Då träffade Helena Bianca och de gick i samma klass i ett år. Det var då vi lärde känna varandra och sedan bytte vi alla inriktningar till tvåan. Då hamnade jag och Bianca i samma klass och där och då byggdes det ett till rum i mitt hjärta. Bianca är alltid glad, och alla killar blir alltid alltid helt förälskade i henne. Jag med, hon är ju bäst! Förutom det faktum att hon lever 30 minuter efter resten av världen, det är sant, hon lever i en egen super seg tidszon (tillsammans med Carl, segheten personifierad). Skalman brukar jag kalla henne ibland. Nu bor Bianca för långt borta från mig, i Oslo, men snart är det jul och då ses vi och sen ska hon bara vifta runt i vida världen i några månader för att sedan, förhoppningsvis, flytta lite närmare mig än vad Oslo är.

För nästan exakt ett år sedan ville jag åka och hälsa på Bianca i Oslo men Helena kunde inte följa med. Men en kompis till Bianca, Fia, som jag bara träffat lite kort innan ville också hälsa på. Vi bestämde oss för att åka dit tillsammans Fia och jag, 6 timmars bussresa tillsammans utan att känna varandra. Det blev en av mina bästa resor. Det var så konstigt på ett bra sätt hela resan, det var som Fia och jag redan känt varandra i hundra år, inte i några dagar. Nu, ett år senare, är hon en av mina allra bästa personer. Fia är sjukt lojal och väldigt omtänksam och har tidernas bästa språk, hennes mest använda fras just nu är kuk i regn. Om man inte svär innan man ska förklara något förstår omgivningen inte hur allvarligt läget är menar hon. Tänk hur bra det kan bli av att resa med en främlig!